Tillbaka
Vedtjuven
Jnx hade varit här förut med sitt skepp men
inte med så här lite bränsle. Han lät
sensorerna spela över marken nedanför och fann
snart vad han sökte. Sakta lät han skeppet glida
ner mot byggnaden där bränslet fanns och han
hoppades att ingen skulle höra honom. Normalt sett var
varelserna inte ute den här tiden på dygnet
på den här planeten men helt säker kunde man
inte vara. Historier gick runt manskapet om hur kollegor
hade fångats och tvingats till både det ena och
det andra, uppträdanden, slavarbete, även sexuella
tjänster ryktades det om, men Jnx hade ännu inte
personligen träffat någon som råkat ut
för något och ingen av hans kollegor och
vänner hade försvunnit. Han fällde ut
landningsstället, tog mark och stängde ner allt
utom det allra nödvändigaste. Han öppnade
dörren, kikade försiktigt ut och smög sedan
runt hörnet på byggnaden för att hämta
bränslet.
Ruben hade haft en sån där natt igen, en natt
då han inte kunnat sova, så vid tvåtiden
hade han försiktigt smugit upp, utan att väcka
gumman, och gjort sig en eld i kaminen. Vedkorgen var
nästan tom så han beslöt sig för att
plocka ny ved redan nu så var den torr och fin till
morronen. Han tog på sig skorna och drog en jacka
över axlarna, mest för vindens skull, och gick sen
tyst ut i natten mot vedboden. Just som han steg ner
på gräsmattan hörde han ett ljud, ett
vinande som om något flög över honom, men
då han inte kunde se nåt slog han bort det ur
tankarna. Precis innan han skulle öppna dörren
till vedboden såg han ett svagt ljus från andra
sidan uthuset. Nej, ingen måne var det i natt och alla
lampor är släckta så vad var det som lyste?
Han gick iväg, svängde runt hörnet, stannade
förvånat och försökte sätta ord
på det han såg.
Först trodde han att någon tippat av en
farmartank på hans tomt men sen såg han att det
verkligen inte var en farmartank utan något helt
annat. Ett sexkantigt rör, cirka tre och en halv meter
långt och lite drygt två meter högt, i ena
änden satt en låda med fönster och i den
andra ändan tre små cirkelrunda trattar. Mitt
på röret var en lucka som var öppen. Luckan
öppnades uppifrån och ner och bildade när
den var öppen en ramp att gå in och ut på.
Han tog ett par steg mot luckan för att kika in men
blev avbruten av ett buller från uthuset. Det kom
från vedboden och han gick tillbaka dit för att
se efter.
Han öppnade dörren till vedboden och tände
lampan. Än en gång blev han ståendes
för att smälta intrycken. Veden hade rasat ner
från toppen av högen och klämt fast en liten
varelse. Varelsen var en knapp meter hög och var mer
eller mindre mänsklig i kroppen förutom att den
hade tre öppningar där människan bara har
två, mun och näsa. Ruben visste inte riktigt hur
han skulle bete sig men han såg att den lilla varelsen
hade ont där han obönhörligen satt fast under
veden så det var inte mycket att fundera på utan
Ruben började plocka bort veden.
Den lille mannen (Ruben bestämde sig för att
kalla den för "man") låg stilla och såg
mycket rädd ut, så Ruben började
försiktigt tala till den. Lugnt och stilla
berättade han att han skulle plocka bort veden så
fick mannen gå sin väg bäst han ville, om
han ville. Han slängde undan de sista vedträna och
den lille kunde ställa sig upp själv.
"Okej?", frågade Ruben stilla och tittade (tyckte
han) frågande på den lille mannen. Den lille
skakade lite på sina armar och ben, tittade på
Ruben och sa "Fkrt." Ruben stod en stund och funderade
på vad han skulle ta sig för att göra
härnäst. Då kom han ihåg sin barndoms
äventyrsberättelser om vita hjältar i
främmande land och tänkte att det kunde väl
inte skada att försöka.
"Ruben", sa han och pekade på sig själv.
"Ruben". Sen pekade han på den lille och
försökte återupprepa det frågande
uttrycket. En lång stund stod dom där och vare
sig rörde sig eller sade nåt. Ruben skulle precis
göra om proceduren när den lille mannen
långsamt klappade med handen på sitt
"bröst" och sa: "Jnx". Han klappade sig själv
flera gånger och sa "Jnx. Jnx." Sen vände han
handflatan mot Ruben och sa "Rbn". Ruben log, "Det duger
gott", tänkte han och upprepade den lilles namn.
"Jinks, Jinks" Den lille log tillbaka och de kände
båda två att de hade fått kontakt och att
inget var att frukta.
Jnx böjde sig ner och plockade upp två
vedträn, höll dom mot sitt bröst samtidigt
som han trevade efter något i sin ficka. Han
räckte fram en liten metallstav till Ruben som
långsamt tog emot den. Jnx pekade på ena
änden av staven och Ruben tryckte till. Plötsligt
blev det ljust som mitt på dagen inne i vedboden men
det var inte ett bländade ljus utan bara - ljust. Ruben
funderade en stund på vad som hände men sen
förstod han att den lille
ja, Jinks hette han
visst, ville byta till sig ett par vedträn mot
denna...slags... eh ... lampa. Ruben tog ett steg tillbaka,
tryckte lampan mot sitt bröst och pekade på
vedträna, nickade och log.
Jnx nickade och log tillbaka. Han gick snabbt förbi
Ruben och styrde kosan mot sitt skepp. Nu ville han
iväg snabbt härifrån innan något gick
på tok. Han märkte i ögonvrån att den
store
ja, Rbn hette han visst, följde efter honom
och Jnx kände sig plötsligt både
självsäker och äventyrslusten och beslöt
sig för att ta en liten risk. Han skulle visa den
store vad hans byte skulle vara till.
Jnx gick fram till bakändan av sin farkost och
öppnade där en liten lucka. Inne i hålet
skimrade det svagt av en vitaktig glöd och han vinkade
till Ruben att komma närmare. Ruben gick fram till det
lilla hålet och kikade ner. Han såg inget
förutom ett ljust skimmer som flackade en smula fram
och tillbaka. En motor? Ett bränslehål? Ruben
visste inte men förstod att Jnx ville visa honom detta.
Jnx tog ett av vedträna och stoppade ner det i
hålet. Det försvann långsamt ner medan
skimret ökade i styrka tills det var glödande vitt
och Jnx stängde luckan. Lamporna Ruben såg
innanför den öppna dörren ökade
även dom i styrka och han gick långsamt upp
för honom att den lille mannen just hade tankat sitt
rymdskepp. Han gapade av förvåning och trodde
inte sina ögon.
Jnx ställde sig på rampen, vände sig om,
lade sina tre fingrar på sitt bröst och sade
"Rbn". Ruben rätade på sig, stängde munnen
och gjorde samma sak. "Jinks". De log mot varandra och Jnx
vände sig om och gick in i skeppet.
"Vänta!", ropade Ruben plötsligt, som
fått en idé. "Vänta en liten stund bara!".
Han försökte visa med händerna att Jnx skulle
stå stilla, vände sig om och sprang bort till
vedboden. Han greppade ett fång med vedpinnar, rusade
tillbaka till skeppet och räckte fram dom till Jnx. Jnx
stod som förstenad och begrep ingenting. Varför
kom den store med allt detta? Flera års
förbrukning för hans skepp? Inte hade väl Jnx
nåt att byta med i den här klassen. Lampan som
Ruben fått skulle lysa länge nog men till slut
blev den ju svart, så var det ju. Jnx började
plocka med sina fickor igen men Ruben hejdade honom.
"Nej, nej! Du får dom. Ta dom." Han lade ner
vedträna på den lilla rampen och backade
bakåt, pekade på veden och in i skeppet. Jnx
rörde inte en muskel, vågade inte röra
veden, vågade inte riktigt förstå.
Tänk om det var en fälla. Ruben suckade djupt och
gick fram till vedhögen, tog ett vedträ och
kastade in det i skeppet, tog ett till och kastade in det,
och ett till. Nu verkade Jnx förstå och han tog
resten av veden och bar in. När han kom ut började
han än en gång att leta i sina fickor men Ruben
gick fram till honom och tog tag i hans händer.
"Nej. En gåva. Ruben. Jinks." Han släppte
taget och backade undan. Jnx tvekade en kort stund men sen
gick han in i skeppet. Ruben backade en bit till, han visste
ju inte hur skeppet skulle uppföra sig när det
lyfte. Dörren gled igen med ett litet "sus" och ett
tyst "klick" och skeppet rörde sig sakta uppåt
med ett vinande som om något flög fram över
himlen. Ruben lyfte handen till farväl och vände
sig om och gick in igen.
Väl inne satte han sig framför brasan igen, den
hade inte hunnit brinna ner för han hade inte varit ute
mer än 20 minuter, och stirrade in i elden och
funderade på vad han skulle säga till frun. Det
fick nog bli ingenting för vad skulle han säga?
Att rymdgubbar varit här och tankat? Att dom reste runt
i rymden med
med
. Ruben rätade på sig
och lade iväg ett skratt, högt och hjärtligt.
Dom rackarna hade rymdskepp som gick på gengas!!
Marcus Auster
Tillbaka
|