Sovmorgon
Ruben Larsson vaknade tidigt denna morgon. Vintern
låg tung över gården och han ville inte
alls vakna just nu. Klockan var bara drygt fyra på
morronen och gårdagens "grabbkväll" hos grannarna
hade ännu inte helt gått ur kroppen. Han gick
på toaletten och begav sig in i köket för
ett glas vatten, eller tre, och kanske en korvbit... ett
glas mjölk...
Katten Adam, ett storvuxet gulstrimmat knippe på
över sju kilo som behagfullt spred sin kropp över
gungstolens sits, öppnade sömnigt ena ögat
och kollade in sin husse. "Vad gör han uppe nu, i det
där tillståndet? Han måste vara
nödig...", tänkte katten Adam och fortsatte lungt
sin sov-sejour. Men något väckte hans intresse,
för Ruben vandrade runt i köket, till synes utan
mål och mening. Katten Adam plirade nyfiket på
Ruben och funderade på om det kunde vara värt
besväret att hoppa ner och kanske få sig en
mumsbit. Kylen stod ju ändå på vid gavel,
det gjorde den.
Katten Adam bestämde sig och hoppade ner på
golvet och strök sig kurrande, purrande och uppmanade
mot Rubens ben. Ruben verkade dock inte fatta vinken utan
han gick raka spåret till kökssoffan, där
han lade sig ner och drog en filt över fötterna.
"Ok!", tänkte katten Adam, "Det ser inte så illa
ut det där heller!" och hoppade upp på soffan han
med, lade sig bekvämt tillrätta, körde in
tassarna under Rubens smalben och stoppade in panna och nos
i hans knäveck och lät sen Rubens kroppsvärme
sprida sig längs ryggen. Katten Adam kunde inte
låta bli att släppa iväg ett par "kurr-kurr"
får att visa sin uppskattning för att han fick
dela sovplats med Ruben.
Efter ett par minuter började dock Ruben ge egna
små ljud ifrån sig. Katten Adam lyfte sitt huvud
och lyssnade. "Det var som självaste...", tänkte
katten Adam. "Gubben ligger och purrar han med!!"
Plötsligt spred sig en varm känsla genom katten
Adams kropp och han kände en stor tillgivenhet gentemot
denna varelse, som så ofta delat både byte och
sovplats med honom. Han ställde sig sakta,
sträckte ut sin kropp och gäspade innan han med
stor försiktighet smög sig upp och lade sig
på Rubens bröstkorg, med nos och panna instuckna
under Rubens haka. Sakta lät han sig sövas av
Rubens rytmiska andning och kurrande och han rycktes
hän och började kurra själv.
Ett par timmar senare vaknade Hustrun och insåg, en
smula förvånat, att Ruben inte bara redan var
uppstigen utan att han troligen varit det ett bra tag, det
kände hon tydligt på sig. Hon drog på sig
morgonrocken och gick ner till köket för att
börja med frukosten då hon förvånat
lyssande till ett behagligt, men samtidigt en smula
skrämmande, ljud från kökssoffan. Där
låg hennes gubbar, båda två, Ruben och
katten. Båda gav ljud ifrån sig, som en del
diplomatiskt skulle kalla kurrande, medan Hustrun mer
sanningsenligt kallade det hela snarkande. Hon tittade
på dom en liten stund och insåg att frukosten
nog kunde vänta ett tag till och gick upp och lade sig
i sängen.
Tillbaka till Startsidan
eller Trivialt
|