Tillbaka Skogsmannen Skogen hade alltid varit hans liv. Trots att han varit såväl bonde som byggnadsarbetare, och även fuskat som landstingspolitiker en smula på gamla dar, så var det skogen som alltid låg honom varmast om hjärtat. Denna dag, som så många andra, skulle träden fällas för kommande vintrar. Han packade omsorgsfullt sin ryggsäck med mat för en dags arbete, lyfte upp motorsågen och begav sig ut i skogen. Det var en osedvanlig vacker höstdag med den där höga klara luften som bara en norrländsk skog kan ge. Arbetet gick bra, träden föll som de skulle, inte en endaste gång kärvade topparna ihop sig. Motorsågen ven genom tall och gran likväl som björk och asp. Precis när han skulle till att fälla de sista träden på eftermiddan så tyckte han sig höra ett skrik bortöver i skogen. Han slog av sågen och lyssnade spänt. Jo, där kom det. Någon som skrek… men på vad? Han lyssnade än en gång och höll andan. Där! Där kom det igen! Det var någon som ropade på hjälp! ”Jag kommer! Vänta bara, jag kommer!”, ropade han till svar, tog med sig motorsågen ”utifall att” och stövlade iväg genom riset åt det håll ropet kommit ifrån. Efter ett par minuter hörde han det igen, denna gång alldeles nära, bara bakom den lilla knallen. Han stegade snabbt upp över krönet och stannade tvärt för det han såg. En älgkalv stod där, ensam och till synes övergiven och skrek efter sin mor. Den höjde huvudet och skrek än en gång, kanske i rädsla för den figur som dykt upp oanmäld i älgens skog. ”Lilla gubben,”, började han. ”Inte ska du vara rädd för mig, inte. Jag är ing….” Plötsligt brakade det till i skogen bakom kalven och mellan träden stegade en fullväxt älgko fram. Hon stannade upp, frustade lite och blängde ilsket på honom innan hon fällde upp öronen och tog sikte på hans position uppe på krönet och satte av. Inte för att han skulle ha något emot att möte sitt öde i skogen, ”men”, tänkte han, ”det är inte dags ännu!”. ”Nog ska vi bli två om detta!”, ropade han högt och kaxigt mot älgkon och drog i snöret på motorsågen som för en gångs skull startade direkt. Vid ljudet av motorsågen stannade älgkon upp medan kalven förskräckt rusade åt andra hållet. Hon stod en stund och stirrade surt på den vilt motorsågsgasande skogskarlen, innan hon vände och följde efter sin kalv. Han slog av sågen och tittade efter älgarna som försvann i skogen. Han stod stilla och lyssnade. Braket och knaket efter djuren dog ut och kvar blev bara de vanliga ljuden, fåglarna, vinden och en och annan traktor på avstånd. Tystnaden tog över och på bara några sekunder var alla spår av det lilla dramat borta. Han suckade djupt och vände kosan hemåt mot middan och kvällskaffet. Jo, han älskade verkligen skogen. Tillbaka