Tillbaka Kepsen. Efter den fatala händelsen med laken, blev det ej mycket mer fiskat den dagen. Visserligen var det ett par timmar kvar innan det blev mörkt, men kosan ställdes ändå mot stugan i Saxnäs. I stugan fanns en rätt bra köksutrustning så de gjorde i ordning en god middag, man hade ju faktiskt färsk röding, plus alla de godsaker som dom hade med sig hemifrån. Olaus var inte särskilt förtjust i röding, sanningen var den att han var lite allergisk mot färsk fisk, hur konstigt det än kan låta. Men han hade massor av veteknäck och kalvsylta med sig, det var nämligen det godaste han visste. För att inte tala om de revbensspjäll och kycklingklubbor han hade. Nu kom även whiskyn fram och efter en promenad ute i samhället, och lite till whisky, var det läggdags. Den natten sov Olaus bättre. Med whisky som sömnmedel? Nästa morgon var det strålande sol, de bestämde sig för att inte åka till Marssjön igen, någon mer lake ville ingen ha. Olaus ville gärna fara till Fatmomakk, men efter en titt på kartan insåg de att det var för långt att åka skidor och för omständigt att köra bil dit - Synd, suckade Olaus. I stället åkte de till en liten sjö inte långt från Saxnäs där, enligt ryktet, de verkligt stora skulle finnas. Det var rejält uppför och svårt att hitta, men det var skare och lättåkt, så efter en dryg timme var de framme. Med gårdagen i färskt minne frågade Olaus om det var säkert att de nu var på rätt ställe. För säkerhets skull plockade Johan fram den fina fjällkartan han köpt. Alla tre studerade noggrant kartan, och kom till slut överens om att de var på rätt sjö De vanliga ceremonierna med hålborrning och agning vidtog, fast här var isen tjockare så borrningen blev tungsam. Medan Olaus väntade på att få låna en borr, utsåg han ett strategiskt ställe i lä av en udde. De andra pikade honom för det, där fanns ju ingen fisk. Men det bekymrade inte Olaus ett dugg, huvudsaken var att det var lä och varmt i solen. Han fick låna en borr, tog sig genom isen, satte på sin plastmaggot, lade ut renskinnet och började fiska. Han hade inte mer än satt pirken i hålet förrän en stadig röding högg den och stack iväg. Nu hade Olaus blivit lärt av de andra att alltid ha en ganska lång bit lina liggande lös, det var räddningen nu. Linan rasslade iväg med en värre fart, men till slut fick han stopp på den. Så småningom fick han upp fisken på isen, en grann krabat. Nu blev faktiskt Olaus lite upphetsad. - Titta vilken fin röding jag fått, hojtade han, och här skulle det inte finnas någon fisk och på min plastmaggot som ni skrattat åt. Snabbt i med pirken och samma sak upprepades igen. Det blev för mycket för dom andra två, de kom springande och började borra så nära intill Olaus hål de i anständighetens namn kunde. Men nu kunde Olaus inte hålla tyst: - Hur kan ni vara så dumma att ni borrar här, sa han, ni sa ju nyss att här finns ingen fisk. Näe, ingen fick någon mer fisk där vid udden, så det blev att äta av den mat man hade med sig. Johans kompis hade visserligen glömt termosen, men det var ju en bagatell, både Johan och Olaus hade gott om kaffe. Man fortsatte med fisket någon timma till, men fiskelyckan var dålig så de bestämde sig för att åka hem innan det blev mörkt. De var ju inte riktigt säkra på vägen Det var, som sagt, skarföre och efter lite diskussioner om riktningen startades hemfärden till stugan. Olaus kom som vanligt sist iväg, så de andra hade hunnit långt nedför bergssidan innan han startade. Det lutade ganska kraftig utför och farten blev rätt hög. Han var inte någon störtloppsåkare, så han bromsade och plogade allt vad han orkade, ändå gick det undan med väldig fart. De andra var långt före honom, men han hörde hur de skrattade och tjoade och tyckte det hela var väldigt roligt. Men för Olaus var det inte roligt alls, han var i själva verket dörädd, så här fort hade han aldrig åkt skidor förr. Nu kom en gran rusande mot honom och han tänkte att nu är min sista stund kommen, han lyckades dock att undvika stammen men en stor gren slog kepsen av honom. Att få stopp på skidorna var inte lätt, han rutschade nog ett hundratal meter innan han kunde stanna. Första tanken var att lämna kepsen och åka vidare, men den förkastade han snabbt. Tunnhårig som han var, skulle han inte kunna vara utan mössa och ingen reservkeps hade han med sig. Sakta kämpade han sig uppför sluttningen, men ingen keps hittade han. Dessutom hade han under inbromsningen svängt och girat hit och dit, så han var inte riktigt säker på var han egentligen tappat kepsen. Till slut trodde han sig ha hittat rätt gran, men riktigt säker var han inte så han fortsatte längre upp för backen. Nu kände han igen sig, han var nästan vid sjön igen långt ovanför stället där han tappat kepsen. Nedåt igen, nu hittade han granen som slog honom i ansiktet, men där fanns ingen mössa. Arg, ledsen och kall om huvudet startade han nedfärden igen. Nu kom han på att sätta stavarna mellan benen och på så sätt bromsa farten. De andra två hade hunnit ner till vägen och började undra var Olaus höll hus. - Det kan väl inte ha hänt honom något, sa Johan, han har ju dåliga skidor och är ovan vid utförsåkning. De beslöt sig för att ta en kopp kaffe och vänta fem minuter till, hade Olaus inte dykt upp innan dess skulle de börja söka efter honom. Men äntligen kom han ned mot vägen med stavarna som effektiv broms. - Var har du hållit hus? Olaus berättade hur han tappat kepsen, vänt om men inte hitta den. Johan och kompisen tyckte först lite synd om honom, men började sedan att gapskratta. Det blev för mycket för Olaus - Här har jag slitit som ett djur upp och ner på det här djävla berget och vad får jag se: jo här sitter ni och fikar, dessutom har ni mage att skratta åt mig! - Men snälla Olaus, sa Johan, vi skrattar inte åt dina vedermödor, men ta av dig rygg-säcken! Johan skrattade fortfarande. Mycket misstänksam tog Olaus av sig ryggsäcken. Där låg kepsen!! Tillbaka