Tillbaka ÄLG JAKTEN. - Ska du vara med på älgjakten i år? Frågan ställdes till Olaus av en svåger till honom. - Nja, sa Olaus, jag har varken gevär, licens, jakträtt eller intresse för jakt. Dessutom är det för kort tid kvar för att jag ska hinna skaffa mig ett gevär och skjuta mig jaktlicens. - Men jag tänkte, sa svågern, att du som är en duktig fotograf skulle följa med under älgjakten, ta diabilder och göra en stillbildsfilm om jakten. (Detta var före videokamerans tid). Olaus var egentligen döpt till Olavus, men han hade sen barndomen kallat sig Olaus. Olavus var ett fult namn, det lät dessutom som ett skällsord tyckte han. Nu var han alltså erbjuden att följa med sin svåger och hans jaktlag för att dokumentera jaktlyckan. Ja, varför inte? Det var bara några få dagar kvar tills att jakten skulle börja, så det var bäst att börja förbereda sig. Kamerautrustningen var, som alltid, vältrimmad så det var inga problem, men hur mycket film skulle han köpa? Ja, det fick bli ett par tre rullar. Men, tänkte han, ett teleobjektiv på en 400 - 500 mm vore nog bra att ha, men det var alldeles för dyrt för honom att köpa. Olaus framlade sitt problem för expediten på den fotoaffär där han var kund, och för en billig penning fick han låna ett 500 millimeters teleobjektiv. Nu var fotoutrustningen klar, återstod att titta över kläderna. Det vållade inga större problem, endast ett regnställ fattades och eftersom han hade känslan att det alltid regnade under älgjakten, så var det väl bäst att skaffa regnkläder. Han köpte ett billigt ställ som var knallgult, nästan självlysande. Nu var det bara att vänta på den stora dagen. Kvällen före jaktstart ringde svågern och talade om att man skulle träffas på svärfars gård klockan halv fyra nästa morgon. -Hur i himmelens namn ska jag komma mig upp den tiden, tänkte Olaus. Det var nämligen så att Olaus var intill döden trött på morgnarna, det tog lång tid och många koppar te innan hans hjärna började fungera något så när. Däremot kunde han vara uppe hur länge som helst på kvällen. Han ställde väckarklockan på halv tre och satte den på en plåtbricka, dessutom hittade han en gammal väckare bland barnens leksaker, som han ställde på en byrå i hallen. "Rrrriinngg ", långsamt kom han till medvetande, sträckte ut armen och dängde till väckaren som stod vid sängen, vände på sig och drog täcket över huvudet. Men ringandet fortsatte fastän han stängt av klockan. Så småningom fattade Olaus att det var väckaren i hallen som skrällde. Det var bara att stiga upp och stänga av den. Samtidigt tittade han på armbandsuret. - Va' Fa...!!! Klockan var ju bara halv ett! Klockan som han tagit i barnkammaren gick naturligtvis galet, det borde han tänkt på. Snabbt som ögat rusade han tillbaka till säng-värmen och somnade bums. "PipPip, PiPip, PipPip". Dessa moderna väckarur! Dom hade Olaus aldrig gillat, speciellt inte denna morgon. Han kunde inte minnas när han senast steg upp så tidigt. Men han tog sig på något sätt upp ur sängen, stapplade in i köket och satte på tevatten. Medan han väntade på att vattnet skulle bli varmt tittade han på termometern som satt ute på fönsterbågen. Ja, det var ju plusgrader förståss, men det var bäst att klä sig ordentligt. Nu började vattnet bli varmt, han bredde sig ett par smörgåsar, men det gick tungt att få ner dom. Att fika på morgon var alltid svårt för Olaus. Nu var det ju så att hustrun hade gjort iordning den matsäck han skulle ha med sig, det var bara att lägga ner allt i rygg-säcken. Ja, kaffe till termosen fick han förståss koka själv, men nu hade han ju vaknat till så det gick ganska bra. Länge stod han med en kvarting Vodka i handen och övervägde om ha skulle ta den med sig, eller ej, men till slut segrade förståndet. Han ställde tillbaka flaskan i kylen. - Det kan vara bra att få sig en stärkare då jag kommer hem, tänkte han. Efter en titt på klockan kunde han konstatera att det var dags att ge sig av, och efter en halvtimmes bilfärd var han framme. Svågern var naturligtvis redan uppe och klar, så Olaus flyttade över sin ryggsäck, fotoutrustning och ytterkläder till svågerns bil. En kort färd och de var framme vid svärfaderns hus. Alla jägare var redan samlade, en del av dom kände Olaus genom svågern, men en del blängde lite misstänksamt på honon. Svågern presenterade Olaus och förklarade varför han var med och att han skulle följa med honom. Vilket jaktpass som var och en skulle ha var redan bestämt, så det var klart att ge sig av till skogs. Jägarna ställde upp sig i en rad, nästan militäriskt, och så gav man sig av. Olaus huttrade till, inte bara på grund av kylan. Det här påminde lite för mycket om då han gjorde lumpen och man övade gerillakrig. Man gick efter varandra, tysta, smygande och viskande. Olusten han känt under lumpartiden kom över honom igen. Men nu var det älgjakt, han skakade av sig olusten, och var tvungen le för sig själv åt jämförelsen. Vartefter man kom fram till respektive pass, så stannade man upp och önskade varandra lycka till. Så småningom kom han och svågern fram till en liten kulle, och klättrade upp i ett inte allt för högt torn. Nu var det bara att vänta på "Storoxen". Och vänta fick de, ingenting hände. Jo en sak, vädret blev bara sämre och sämre. Det mulnade på och regnet hängde i luften, och efter ett par timmar började det duggregna. Nu var det äntligen dags för första fikat, Olaus tog upp sin smörgåsburk. Han hade länge suttit och längtat efter de goda mackor som hustrun hade brett kvällen före. Bland annat hans favoritsmörgås: veteknäck med kalvsylta. Med stor iver öppnade han Tupperwareburken där mackorna låg. Men när han tittade ner i burken så började han svära, en lång och eldig harang, som inte går att återge. För där i burken låg inga mackor. Utan den tobak som hustrun brukade rulla cigaretter av! På grund av det ruggiga vädret var humöret inte i topp, men nu sjönk det så långt ner i botten som det bara gick. - Hur ända in i glödheta Sahara har den sabla tobaken hamnat i min smörgåsburk! Olaus var mycket upprörd. Till råga på allt elände hade regnet ökat, och vinden hade också tilltagit i styrka. Som tur var kunde svågern dela med sig, men han hade ju inte kalvsylta på sina smörgåsar. Vädret försämrades ytterligare, nu hade regnet övergått till snö. En blöt klibbig snö, som kletade sig fast överallt, i synnerhet på Olaus skägg och glasögon. Han började på allvar fundera över vad han hade gett sig in på, nu hade han börjat frysa också. Olaus drack upp det kaffe som fanns kvar, och av svågern fick han en limpsmörgås med ost på. Det mildrade olusten något. Snöfallet ökade, den sista timmen hade det nog kommit fem centimeter, och nu började Olaus bli ordentligt hungrig. En egenskap som han hade, var att när han blev hungrig så blev han på ett alldeles otroligt dåligt humör. Att dessutom sitta i ett älgtorn och frysa, med snön klibbande i ansiktet blev för mycket för Olaus. - Nu går jag hem! Han tog på sig regnstället och ryggsäcken, klättrade ner från tornet, och frågade efter vägen. Svågern beskrev hur Olaus skulle gå, men tyckte att han skulle lugna sig något, snöandet skulle säkert upphöra om ett tag. Detta enkla argument bet inte på Olaus, utan han stövlade iväg. Lite orolig var han ju förståss. Skulle han hitta i detta oväder? Det var inte lätt att gå, stövlarna var i det närmaste blanknötta och halkiga. Kvistar och ris var översnöade, han halkade och snavade. Dessutom klibbade snön, som sagt, fast på glasögonen så att det var svårt att se var han satte fötterna. För att ytterligare spä på eländet fastnade han med ärmen i en torr tallkvist, som gjorde en stor reva upp till axeln. Han kom fram till en lite bäck, gick uppströms en bit och fann en liten bro. Han gick över och började leta efter stigen. Nu var det bara det att snön hade blivit så pass djup att stigen inte gick att se. Olaus snubblade vidare, nu började byxorna på det olycksaliga regnstället att gå sönder i grenen, den sönderrivna ärmen hade han redan tappat. Nu var han trött och deppad, dessutom helt vilse. Men få se nu, den där lilla bergsknabben kände han igen. Där hade han och hustrun varit många gånger med svåger och svägerska. På vårvintern brukade dom åka skidor dit, med fika och lite ved till en brasa. Bra! Nu hittade han till svärfars gård. Nu lossnade ena benet på regnstället, det var bara att ta av sig skiten. Han stoppade trasorna i ryggsäcken, och traskade vidare. Äntligen var han framme vid svärfars gård, han lånade svågerns bil och åkte till svägerskan där hans egen bil stod. Hon var en vänlig människa, men han såg nog att hon log i smyg då han berättade om sina vedermödor. När Olaus kom hem gick han direkt till kylskåpet. Där låg mycket riktigt ett smörgåspaket: VETEKNÄCK MED KALVSYLTA !!! Yngve H