Tillbaka SORSELE. Våren 1966 jobbade jag på OK Kanalgatan i Skellefteå. En dag kallade personalchefen för OK Västerbottens in mej på stationens kontor. Han frågade om jag ville åka till Sorsele och sköta OK:s station där någon månad. Utan att betänka mig svarade jag ja. Men hade jag vetat vad som väntade är det tveksamt om jag accepterat. Jag var där från den 18 april till den 17 juni 1966. Under tiden jag var i Sorsele pågick underhandling med Svärfar om att köpa huset i Falmarksheden. Den 29 maj var det klart och det bestämdes att vi skulle flytta till Heden. På OK i Sorsele var det kaos, svinn på bensin, däck och tillbehör. Svinnet på bensin och diesel var stort, hur stort minns jag inte. En dag kom en baklastare, tankade och körde iväg utan att betala. Då han som skulle avlösa mej kom frågade jag vem som ägde traktorn. Jo, det var så att traktorägaren brukade ploga och hålla bort snö på vintern. - Va f-n, sa jag, det är ju flera veckor sen snön försvann. Det framgick så småningom att han med traktorn fick tanka gratis hela året. På min fråga hur dom brukade bokföra bränslet, fick jag efter mycket hummande veta att det antecknades eller bokfördes inte alls. En av anledningarna till svinnet på bränsle. Förmodligen var det fler som hade den förmånen, men passade på att tanka när jag inte var där, vissa tecken tydde på det. I butiken var det smutsigt och världens oordning på de få varor som fanns. Kundtoaletten, som var olåst, var proppad med nya personbilsdäck. Längst in i smörjhallen stod en omgång däck till en lastbil som ingen visste något om. En dag kom en åkare och sa att däcken var hans, och att dom var betalade till föreståndaren, men han hade ju fått sparken och flyttat från Sorsele. Åkaren ville att däcken skulle få stå kvar ett tag. Jag ringde till OK Umeå och frågade hur jag skulle bete mig när åkaren kom för att hämta däcken. Umeå svarade att det var bara att låta honom ta däcken. På tal om att ringa, i Sorsele fanns inte automattelefon, utan alla samtal gick över en växel. Det var inte alltid så roligt att ringa och prata om interna eller privata angelägenheter. Samma oordning var det i kassan, kassasvinnet var cirka 10 000 kronor. På kassadisken stod ett spjut där det satt ett oändligt antal papperslappar, av alla möjliga utseende, till och med en avriven bitsockerkartong, där personalen antecknat dom som tankat på krita. Där kunde stå ett efternamn eller bara ett förnamn, hade man riktigt tur kunde både för - och efternamn stå på lappen. Och hade man en väldig tur kunde en postadress, eller ett kundnummer stå där också. Jag satte stopp för lappskrivandet och skrev kreditnotor som kunder som ville tanka på krita fick skriva under. En annan sak som jag införde var att alla med kreditkort skulle komma in och skriva under vid varje tankning. Tidigare var rutinen den att kreditkunderna, en del åtminstone, kom in vid tillfälle och skrev under och då kunde det ha samlats ett flertal notor. Jag hade lånat en gammal skrivmaskin av en svåger, så jag satt på fritiden och skrev ut räkningar. Det var inte så lätt, jag kände ju ingen i Sorsele utan fick fråga mig fram, dels med den kille som jobbade kvar, dels med en av medlemmarna i OK:s fullmäktige. Jo, det blev ett liv utan like. Jag minns episod värd att påminna om. En karl kom in, högeligen förbannad:" Jag tankade ju i går och fick löfte om att vara skyldig en vecka", skrek han, "och så kommer en räkning redan i dag". Som tur var hade jag sparat all lapparna, så jag visade honom lappen där hans namn stod. Där stod ingen datum så jag frågade honom hur jag skulle kunna veta när han tankat. Vi skildes som vänner, speciellt som jag sa att han skulle få vara skyldig en vecka som han hade blivit lovad. Det var tydligt att min kollega fortsatte med att skriva lappar. Liknande situationer upprepades ett flertal gånger På plan fanns en utespolplatta som naturligtvis var misskött, ett tjockt lager med jord och grus, trasiga slangar och penningautomaten full med enkronor, dessutom var den förbikopplad. Jag städade, satte nya slangar och kopplade in automaten igen. Pengarna delade jag upp i en hög för OK och en särskild hög för mej. Det gav mej 250:- i "löneglidning". En icke föraktlig summa 1966. I det lilla lagerutrymme som fanns röjde jag plats så att däcken från kundtoaletten rymdes, städade toan och låste dörren. Vilket också föranledde kommentarer. Butiken behövde också en rejäl genomgång. Jag gick igenom varulagret, avskrev och kastade de varor som var trasiga och skadade, en del satte jag ner priset på så rejält att dom blev sålda. Torkade damm, skurade golvet och tvättade fönstren, placerade om en del hyllor, som nu gapade ganska tomma. Eftersom flera, för att inte säga de flesta, av kunderna jobbade i skogen sökta jag i varukatalogen efter lämpliga varor, men det enda jag hittade var kedjeolja. Men jag beställde en del verktyg, tändstift, vax, tvättsvampar och sämskskinn. Städade ute på plan, som var ganska stor och putsade mackarna. Jag tog hem lite sommarvaror som vi ställde ut på plan varje dag, lite plastmöbler, vattenslangar, trädgårdskannor, badmintonspel och så vidare. I smörjhallen var det så skitigt och ostädat så det gick nästan inte att gå in så det fanns också mycket jobb där. Sorseleborna var tydligen vana att, utan att fråga, köra in i smörjhallen och jobba med bilen och det var ju inte något fel i det. Men efter att jag städat och fyllt upp med olje- och lite luftfilter, en del oljor, kompletterat verktyg med mera ville jag ha lite koll på det hela. Försökte införa att kunden skulle komma in och fråga om hallen var ledig, och ungefär vad han skulle göra. Men det var inte lätt. Vi använde ju hallen själva för smörjning och oljebyten på kunders bilar. Vi utförde även reparationer som byte av avgasrör, byte av bromsklossar och andra enklare jobb. Det var alltså en del nya rutiner och åtgärder som jag införde. En åkare med ett par timmerbilar och en skogstraktor, en stor kund alltså, stannade på plan och vinkade ut mej. Han var mycket upprörd. - DU, DET SKA INTE KOMMA NÅN JÄVLA SKELLEFTEBO OCH LÄRA OSS ATT SKÖTA VÅR BENSINSTATION!!, skrek han. - Lugna dej nu, sa jag, och följ mej in på kontoret så vi får prata. Jag talade om för honom att det var svinn på hela stationen, jag visade också honom resultatet av den inventering som var gjort innan jag började. Jag berättade också hur dåligt skött varulagret var, om däcken på den olåsta toan, om oredan i kassan och att den förre föreståndaren fått sparken. Han fick också se den hög av papperslappar som jag sparat. Jag sa till honom att han skulle tala med OKs styrelse och få bekräftat det jag sagt. Han lugnade sig och hans slutkommentar var; är det verkligen så illa. Killen som jobbade i skift med mej tyckte jag synd om. Varje lön drogs en summa till restskatt, eller om det var moms han var skyldig för. Han hade tidigare haft en konkurrerande bensinstation, men gått i konkurs. Han var gift och, om jag inte minns fel, hade fyra barn, dom bodde i ett eget hus, som var ganska nergånget. Jag låg hos honom någon natt, i en gammal bäddsoffa med ett lock som man vek upp, hela natten låg jag och höll i locket så att det inte skulle falla på mej. Jag fick senare ett fint rum i en källare på andra sidan av gatan som gick bakom OK. Det var en varm vår, i slutet på maj var det +28° i Sorsele. Varje dag, när det var så varmt, kom en busschaufför in och ville låna duschen. I bland kunde det sitta folk i bussen och vänta medan han duschade. En dag kom en same in och ville ha ett par bensinfat skickade med en lastbil långt in i "Sameland". "Jag kommer in om en månad och betalar", sa lappen. Bilen skulle komma nästa dag för att hämta faten. Jag blev lite fundersam och ringde Umeå, det är bara att du skickar faten fick jag till svar, den där lappen känner vi till, det är nog den rikaste av dina kunder. När månaden gått kom han mycket riktigt in och betalade, han hade den största plånbok jag sett fullproppad med pengar. Jag blev erbjuden att ta över stationen, vilket skulle innebära att vi måste flytta till Sorsele. Och det kan väl hända att det blivit så, om vi inte bestämt oss för att köpa i Falmarksheden. Dessutom, jag hade haft 3000:- i månaden den tid jag var i Sorsele, vilket var skyhögt över den lön jag hade i Skellefteå. Men om jag skulle bli föreståndare i Sorsele så kunde det inte bli frågan om den månadslönen. När jag första gången åkte till Sorsele, åkte jag rälsbuss över Storuman. En gång åkte jag hem med en bensinbil som gick till Skelleftehamn. Chauffören övernattade, så jag kunde åka med upp också. I maj, i samband med köpet i Heden, köpte vi en Ford Taunus 17M av årsmodell 1964 och då körde jag själv upp. Tidigare har jag nämnt en inventering som var gjord i samband med att dåvarande föreståndare fick sluta. Den inventeringen låg till grund för den fortsatta verksamheten. Vi började så att säga från noll. Varje dag lästes kassaregister och räkneverken på pumparna av och en kassa och försäljnings rapport skrevs. Vanlig dagsrutin som var illa skött, då kunde man i stort se hur affärerna gick. Den tid jag var där var för kort för att säkert se resultatet men tendensen var åt rätt håll. En man från Konsum i Åskilje anställdes som föreståndare och det var en tämligen välskött och uppiffad station, som var på väg uppåt, han fick överta. I början på åttiotalet var jag och sambon till Ammarnäs och då passade vi på att tanka på OK i Sorsele. Stationen var ombyggd med större butik och modernare inredning. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att tala om att jag jobbat där i mitten på sextiotalet som föreståndare. Nu var där en kvinnlig föreståndare, hon visste nog inget om vad som hänt för femton sexton år sen. Tillbaka