Tillbaka
Skolan som jag gick i.
Skolan låg ganska mitt emellan Sjön och
Östra Hjoggböle. Den var byggd i två
våningar, med två lektionssalar och en stor
korridor på nedre botten, en lektionssal och ett kallt
rum en trappa upp. Skolan var av B-typ, alltså
två klasser i samma sal, 1-2, 3-4 och 5-6. Vi gick
bara sex år, fast året efter att jag gick ut
skolan så infördes sjuårig Folkskola.
1-2:an gick alltid i salen till vänster på nedre
plan med Ebba Hedman som lärarinna. 3-4:an och 5-6:an
gick två år uppe och två år nere.
Lärare var Sven Dahlkvist, som alltid hade skolsalen en
trappa upp och Maja Enkvist som alltid hade salen på
nedre plan.
Vi är många barn som Ebba Hedman har lärt
att läsa. Hon var sträng och fodrade en
stenhård lydnad, om vi inte uppförde oss som hon
ville och sagt dunkade hon knytnäven i pulpeten
så det dånade så pennor och bläckhorn
hoppade omkring. Men lärde oss läsa gjorde vi!
Maja Enkvist var också sträng men
rättvisan var det si och så med. Hon hade sina
favoriter, det kunde vara elever som var duktiga, eller hade
de "rätta" föräldrarna. Men hon fick
utstå mycket av det som i dag kallas mobbning.
På vintern brukade hon ha ytterskor som hon
lämnade i korridoren, det hände att dom var fast
spikade i golvet när hon skulle ha dom, eller fulla med
vatten. Häftstift på stolen är ju ett
klassiskt bus. Om Maja kan man vidare säga att hon var
mycket bra som lärarinna. De elever som gick hos henne
var mycket duktiga.
På grund av bytet av klasser så kom vissa
klasser att gå fyra år för samma
lärare, vilket "drabbade" min klass, vi gick
följaktligen fyra år hos Sven Dalkvist. Vilket vi
inte hade något emot för han var som vi ville att
en lärare, eller magistern som vi sa, skulle vara.
Snäll och inte så värst engagerad i sitt
jobb. Nåja, vi fick läxa som han
förhörde oss på, om vi förstått
vad vi läst det brydde han sig inte om, bara vi kunde
rabbla upp det vi läst. Gymnastiken var av det enkla
slaget, ställa upp på ett led och marschera runt
skolsalen, jag tror att han var Kapten i reserven. Om det nu
inte var så att han behövde handla, då
traskade vi iväg till Forsen, Magistern handlade och vi
hjälpte till att bära hem det han köpt. En
annan grej som vi gillade var då han vid rastens slut
kom bärande på en radio. Den tiden var det
radioprogram som riktades till skolbarn, det var väl
ett par timmar i veckan. Vad programmen handlade om minns
jag inte, annat än att det ofta var sång.
Det som grumlar minnet av Magister Sven Dalkvist är
att han var ganska farlig på sprit. Han bodde med sin
fru i lärarbostaden, så han kunde gå hem
och rykte säger att han tog sig en sup varje rast. Det
tror jag inte på för då skulle han väl
inte fått vara kvar men att han var förtjust i
sprit det visste vi. Han hade namnsdag den 5 december och
varje år brukade vi samla till en liten present. Ett
år hade ett ljushuvud kommit på att vi skulle
köpa en fickflaska vilket ledde till en diskussion i
klassen, men det finns ju alltid en ledargestalt, så
det blev en fickplunta. Vilket Mor Elin tyckte mycket illa
om. Nåja, han öppnade paketet, den spontana
reaktionen var förvåning, men han fann sig snabbt
skakade flaskan och sa:" Är det nåt i den?"
Varje morgon var det morgonbön hos Maja Enkvist, en
psalmvers och en kort text som Maja läste och en vers
till på psalmen. Sedan rusade vi upp till vårt
där magistern väntade på oss, jag kan inte
minnas att han deltog i morgonbönen. Sen kom
tragglandet med läxförhör och genomgång
av nästa läxa. Ämnena var lite annorlunda
än i dagens skola åtminstone hette dom lite
annars. Kristendom, geografi, naturlära och historia
var läsämnen. Räkning, välskrivning, i
välskrivning ingick nog lite svenska och lite
grammatik, men magister Dalkvist var inte så
intresserad att vi lärde oss någon grammatik.
Tillsammans med välskrivning var teckning mina
sämsta ämnen.
Uppsatsskrivning gillade jag redan då, det var
flera gånger jag fick beröm för mina
små historier, guld och silverstjärnor var inte
ovanligt. En gång hade jag skrivit en lång
berättelse om husflugan den var så bra att den
uppmärksammades på examen. Synd att den inte
finns kvar. En annan sak är att när magistern
frågade vad vi skulle göra när vi blev stora
så minns jag att jag ville bli snickare som farfar
Axel. Bonde ville jag inte bli. När vi kom in på
fritid och hobby så skulle jag bli musiker och spela
dragspel. Att det blev gitarr berodde nog på två
saker, dels så hade jag tränat på Eugens
Sehlstedts gitarr och så tror jag inte att mor Elin
skulle acceptera ett dragspel.
1942 firades Folkskolan 100 år, det minns jag att
det uppmärksammades, jag tycker mig minnas att vi
uppförde något slags spel eller pjäs.
Så kom nog Dalkvist med radion för det var
säkert något skolradio program om firandet.
Då jag började skolan fanns ingen bespisning,
utan vi hade en flaska mjölk och smörgåsar
med oss och satt i korridoren och åt. Inte
särskilt hygieniskt med tanke på allt damm som
fanns där. Jag minns att en av pojkarna, under
krigstiden, inte hade något smör på
brödet, han visade stolt upp brödet : det är
kristid och ont om smör. Jag talade om det hemma och
Elin blev upprörd; skulle en av de rikaste
bönderna i Sjön inte ha råd att bre
smör på barnens bröd. Så
småningom blev det så att vi fick en flaska
mjölk. Efter ytterligare en tid fick vi choklad och
smörgåsar, men det var bara på
lördagar.
I det kalla rummet bredvid vår skolsal inreddes
så småningom en matsal och då började
vi få mat varje dag, det var en höjdare. Vanlig
husmans kost serverades, men jag den var inte särskilt
god, tyckte jag som var van Elins vällagade mat.
I övervåningen på lärarbostaden
fanns en slöjdsal där vi fick snickra någon
timme i veckan. Jag gjorde planteringspinnar, en
vantlåda och liten kista, som finns kvar än fast
ommålad och försedd med hjul, och kallad
"Folkvagn". Slöjdlärare var en Renberg från
Bureå, allmänt kallad "hucker". Om flickorna hade
någon slöjd det vet jag ingenting om.
Naturligtvis var det att gå till skolan, vid den
gamla grå bagarstugan gick en väg ganska rakt
till skolan, det gick också en väg närmare
till, men den var sämre och alla andra gick vägen
förbi bagarstugan, så då gick jag den
vägen också. På vintern var det
besvärligt, något plogande förekom inte.
Tillbaka
|