Tillbaka Skolan som jag gick i. Skolan låg ganska mitt emellan Sjön och Östra Hjoggböle. Den var byggd i två våningar, med två lektionssalar och en stor korridor på nedre botten, en lektionssal och ett kallt rum en trappa upp. Skolan var av B-typ, alltså två klasser i samma sal, 1-2, 3-4 och 5-6. Vi gick bara sex år, fast året efter att jag gick ut skolan så infördes sjuårig Folkskola. 1-2:an gick alltid i salen till vänster på nedre plan med Ebba Hedman som lärarinna. 3-4:an och 5-6:an gick två år uppe och två år nere. Lärare var Sven Dahlkvist, som alltid hade skolsalen en trappa upp och Maja Enkvist som alltid hade salen på nedre plan. Vi är många barn som Ebba Hedman har lärt att läsa. Hon var sträng och fodrade en stenhård lydnad, om vi inte uppförde oss som hon ville och sagt dunkade hon knytnäven i pulpeten så det dånade så pennor och bläckhorn hoppade omkring. Men lärde oss läsa gjorde vi! Maja Enkvist var också sträng men rättvisan var det si och så med. Hon hade sina favoriter, det kunde vara elever som var duktiga, eller hade de "rätta" föräldrarna. Men hon fick utstå mycket av det som i dag kallas mobbning. På vintern brukade hon ha ytterskor som hon lämnade i korridoren, det hände att dom var fast spikade i golvet när hon skulle ha dom, eller fulla med vatten. Häftstift på stolen är ju ett klassiskt bus. Om Maja kan man vidare säga att hon var mycket bra som lärarinna. De elever som gick hos henne var mycket duktiga. På grund av bytet av klasser så kom vissa klasser att gå fyra år för samma lärare, vilket "drabbade" min klass, vi gick följaktligen fyra år hos Sven Dalkvist. Vilket vi inte hade något emot för han var som vi ville att en lärare, eller magistern som vi sa, skulle vara. Snäll och inte så värst engagerad i sitt jobb. Nåja, vi fick läxa som han förhörde oss på, om vi förstått vad vi läst det brydde han sig inte om, bara vi kunde rabbla upp det vi läst. Gymnastiken var av det enkla slaget, ställa upp på ett led och marschera runt skolsalen, jag tror att han var Kapten i reserven. Om det nu inte var så att han behövde handla, då traskade vi iväg till Forsen, Magistern handlade och vi hjälpte till att bära hem det han köpt. En annan grej som vi gillade var då han vid rastens slut kom bärande på en radio. Den tiden var det radioprogram som riktades till skolbarn, det var väl ett par timmar i veckan. Vad programmen handlade om minns jag inte, annat än att det ofta var sång. Det som grumlar minnet av Magister Sven Dalkvist är att han var ganska farlig på sprit. Han bodde med sin fru i lärarbostaden, så han kunde gå hem och rykte säger att han tog sig en sup varje rast. Det tror jag inte på för då skulle han väl inte fått vara kvar men att han var förtjust i sprit det visste vi. Han hade namnsdag den 5 december och varje år brukade vi samla till en liten present. Ett år hade ett ljushuvud kommit på att vi skulle köpa en fickflaska vilket ledde till en diskussion i klassen, men det finns ju alltid en ledargestalt, så det blev en fickplunta. Vilket Mor Elin tyckte mycket illa om. Nåja, han öppnade paketet, den spontana reaktionen var förvåning, men han fann sig snabbt skakade flaskan och sa:" Är det nåt i den?" Varje morgon var det morgonbön hos Maja Enkvist, en psalmvers och en kort text som Maja läste och en vers till på psalmen. Sedan rusade vi upp till vårt där magistern väntade på oss, jag kan inte minnas att han deltog i morgonbönen. Sen kom tragglandet med läxförhör och genomgång av nästa läxa. Ämnena var lite annorlunda än i dagens skola åtminstone hette dom lite annars. Kristendom, geografi, naturlära och historia var läsämnen. Räkning, välskrivning, i välskrivning ingick nog lite svenska och lite grammatik, men magister Dalkvist var inte så intresserad att vi lärde oss någon grammatik. Tillsammans med välskrivning var teckning mina sämsta ämnen. Uppsatsskrivning gillade jag redan då, det var flera gånger jag fick beröm för mina små historier, guld och silverstjärnor var inte ovanligt. En gång hade jag skrivit en lång berättelse om husflugan den var så bra att den uppmärksammades på examen. Synd att den inte finns kvar. En annan sak är att när magistern frågade vad vi skulle göra när vi blev stora så minns jag att jag ville bli snickare som farfar Axel. Bonde ville jag inte bli. När vi kom in på fritid och hobby så skulle jag bli musiker och spela dragspel. Att det blev gitarr berodde nog på två saker, dels så hade jag tränat på Eugens Sehlstedts gitarr och så tror jag inte att mor Elin skulle acceptera ett dragspel. 1942 firades Folkskolan 100 år, det minns jag att det uppmärksammades, jag tycker mig minnas att vi uppförde något slags spel eller pjäs. Så kom nog Dalkvist med radion för det var säkert något skolradio program om firandet. Då jag började skolan fanns ingen bespisning, utan vi hade en flaska mjölk och smörgåsar med oss och satt i korridoren och åt. Inte särskilt hygieniskt med tanke på allt damm som fanns där. Jag minns att en av pojkarna, under krigstiden, inte hade något smör på brödet, han visade stolt upp brödet : det är kristid och ont om smör. Jag talade om det hemma och Elin blev upprörd; skulle en av de rikaste bönderna i Sjön inte ha råd att bre smör på barnens bröd. Så småningom blev det så att vi fick en flaska mjölk. Efter ytterligare en tid fick vi choklad och smörgåsar, men det var bara på lördagar. I det kalla rummet bredvid vår skolsal inreddes så småningom en matsal och då började vi få mat varje dag, det var en höjdare. Vanlig husmans kost serverades, men jag den var inte särskilt god, tyckte jag som var van Elins vällagade mat. I övervåningen på lärarbostaden fanns en slöjdsal där vi fick snickra någon timme i veckan. Jag gjorde planteringspinnar, en vantlåda och liten kista, som finns kvar än fast ommålad och försedd med hjul, och kallad "Folkvagn". Slöjdlärare var en Renberg från Bureå, allmänt kallad "hucker". Om flickorna hade någon slöjd det vet jag ingenting om. Naturligtvis var det att gå till skolan, vid den gamla grå bagarstugan gick en väg ganska rakt till skolan, det gick också en väg närmare till, men den var sämre och alla andra gick vägen förbi bagarstugan, så då gick jag den vägen också. På vintern var det besvärligt, något plogande förekom inte. Tillbaka