Tillbaka Jul och Nyår i min barndom Jularna i min barndom har jag märkligt nog inte särskilt starka minnen av, anledningen till detta är ej så lätt att veta, men en anledning kan vara att i min tidiga barndom den ekonomiska situationen nog inte var sådan att något "frosseri" kunde få förekomma. Men det är ju klart att nog finns det att berätta om. Farfar Axel gick till skogs och högg julgran, en gran har vi alltid haft. Om den inte var tillräckligt snygg så tog han borrsvängen och borrade in kvistar på dom glesaste ställena, så att granen blev jämn och fin. Den sattes fast i en korsliknande fot, som Axel gjort. Jag minns att mamma hade varit till någon granne, som köpt en julgransfot som man kunde ha vatten i. Farfar försökte göra något liknande, men till slut blev det så att han stack ned granen längre i korset, så att den nådde ner i en tallrik med vatten som ställdes under. Det dröjde nog till efter krigsslutet innan vi hade råd att köpa en ny julgransfot. Julgrisen slaktades, av en morbror till mej, han hette Arvid, han dog 1949 endast 54 år. Så att mat fanns ju, mjölk från de tre korna i ladugården, julgrisen och bröd som bakats på hösten. Potatis naturligtvis, och kornmjöl till gröt och annan matlagning. Julförberedelserna var väl ungefär som nu förtiden, med tvätt och städning, fernissning av korkmattan och även städning i ladugården. Färskt gran eller enris framför bron och så vidare. Förväntan inför julen var lika stor då som nu, jag minns särskilt de "julbord" som fanns uppställda i dom tre affärer som fanns i Hjoggböle, Konsum, Vikströms, Lindbloms och kanske även hos Stenlunds i Östra Hjoggböle. Dessa julbord stod oftast i ett rum innanför själva butiken, och innehöll då jul och julgranssaker, änglar, tomtar, ljusstaker, bonader och girlanger. Ja, självklart fanns det leksaker, det var nog så att dom tog den största klatsen på julborden. Bilar av plåt och trä, en del drevs med ett fjäderverk som drogs upp med en nyckel. Dockor, nallar, hästar, kor, får och andra djur. En del av dom också uppdragbara. Pistoler och gevär både för knallpulver och kork. Ollon och knallkork fanns inte, vad jag minns, föränn senare. Däremot minns jag att jag brukade stå hur länge som helst och titta på alla sakerna. JULAFTON!! En spännande dag för alla åldrar i alla tider. Efter lagårn på morron och frukost, troligen risgrynsgröt, så var det dags att klä granen. Det fick man inte göra före julafton. Att klä granen var mitt och mammas göra, fast nog tror jag att farfar satte fast toppspiran. Till sist sattes ljusen upp, det var riktiga stearinljus, dom tändes under tiden vi åt julmiddan. Julklappsutdelningen var lite speciell. Ingen tomte förekom, inte förrän det kom barnbarn i huset. Så här gick det till: under någon genomskinlig förevändning gick man ut och hämtade julklapparna som man gömt i uthusen eller i farstun. Sen smög man sig fram till köksdörren, öppnade den hastigt och kastade in paketet i köket, samtidigt som man skrek namnet på den som skulle få paketet. Det var särskilt spännande att gå till nån av grannarna och kasta in paket. Det gällde då att springa undan så att ingen hann se vem det var. Vad det nu var för mening med det, för att det stod ju på paketet vem det var ifrån. Men det ingick i julfirandet, och att bara gå in och lämna fram paketet, var naturligtvis inte samma sak, och inte lika spännande. Vad jag fick för julklappar, är ej så lätt att minnas. Vad jag minns är en bil som Gösta Marklund gjort, och som man kunde sitta på och sparka sig fram. En pistol för knallpulver minns jag också, så jag slapp använda krokiga pinnar att låtsas skjuta med. En liten bil av plåt som var lackerad blå, byggklossar och ett mekano från Åhlen & Holm. Och naturligtvis kläder, vantar, strumpor med mera. Efter en stunds lek och provande av julklappar läste farfar julevangeliet, och på juldagen förekom också en andaktsstund. När vi sedan fick radio blev det julotta tidigt på morgon. Någon gång under julhelgen, troligen på juldagen, åt vi lutfisk som vi lutat själva, och jag minns vagt hur det gick till. Långa eller sej, hårda som brädbitar, köptes och lades i vatten, sedan lades fisken i lutvatten. Vad detta vatten innehöll, mer än lut, vet jag ej. När fisken legat i detta vatten tillräckligt länge, och det var noga nästan på timmen, så lades fisken i vatten igen, då oftast träsket. Den lutfisken var ej lika smaklös som den lutfisk som finns nu. Åtminstone känns det så. Julhelgen var då, liksom nu, den helg då man träffade släkten och åt och drack. Ja, drack gjorde vi ju inte, åtminstone inte sprit och öl. Men svagdricka brukade finnas på bordet. I övrigt var det ingen större skillnad på julmaten då och nu, förutom att det mesta gjordes i hemmet. Ett exempel, vid slakten tog mamma, förutom blod, även tillvara på svintarmarna, som sköljdes noga och kapades i lämpliga längder och användes till "skinn" på de godaste blodkorvar som jag smakat. För att göra blodpudding sydde hon påsar av gamla lakan som hon kokade puddingen i. Att skinka, sylta, aladåb och annan julmat tillagades av mamma är väl ganska självklart. Och allt bröd förståss, med ett undantag, jag kan inte minnas att mamma bakade limpa någon gång, utan den köptes. Till efterrätt brukade hon göra något gott som hon kallade för "Änglamat", det var vad jag kan förstå Ris a' la Malta. Ja, vad det nu kan kallas, så gott var det! Juldan, annandan, nyårsdan och trettondan var de dagar som man umgicks med släkten. Det var då främst syskon till pappa och mamma. Valborg och Eugen i Mellanån, (Swia). Hilda och John i Lillberget. I någon av dessa träffar var då också Valdemar och Ingeborg med. Det var pappas syskon. På mammas sida var det Alny och Viktor i Västra Hjoggböle, Nanny och Arvid i Bergnäs och Ester och Ruben i Örviken. I viss mån även Alice och Axel Lindberg i Stämnings-gården. Alice var en fostersyster till syskonen Lundgren. I vilken ordning man for till varann det vet jag ej, men jag kan tänka mig att det rullade på något sätt, beroende på vem man var till senast. Att det var någon strikt ordning tro jag ej, men ungefär som så att "i fjol var vi till dom, nu ska dom till oss i år". Till Swia var det ju så nära att man kunde åka spark, men det hände även att Eugen kom och hämtade oss med häst och rissla. Fast jag var van att åka i risslan, så tyckte jag jämt att det var roligt. När vi skulle till Lillberget var det längre, men nog minns jag att vi åkte spark dit någon gång. Då måste det nog ha varit mycket bra "sparkarföör". Men jag minns också att vi brukade låna häst och rissla av Eugen. Förresten tror jag att risslan var våran. Även då vi skulle till Bergnäs eller till Västra så lånade vi hästen av Eugen och ibland av Verner Lindholm. Eugen hade en stor stark häst som hette "Pavo", som egentligen var en snäll häst, men något egensinnig. Av dessa resor med rissla minns jag särskilt avfärden från gårdsplan. Eftersom lagårn var bredare då än vad uthuset är nu, så gick vägen rätt nära väggen. Jag kan än i dag minnas och känna känslan då vi lämnade gården, och ljudet av klockan, "tjukan", som satt på lokorna och ibland även på ena skackeln, hur det ljudet ändrade karaktär då vi kom förbi lagårn och in i mörkret. Jag minns också en gång då vi kom från Swia så tippade risslan just i vårat vägskäl. Pappa, som körde, tog kurvan för snävt så jag och mamma som satt nerbäddade i risslan ramlade ur och ner i diket. Axel, som stod på fotstödet längst bak hann hoppa, men pappa Odler kom även han att hamna i diket. Det var mycket snö så vi gjorde inte illa oss. Vad man pratade och diskuterade om på dessa träffar har jag inga klara minnen av, men vad jag minns är att mamma kunde vara arg, för att inte säga rasande, på Eugen ibland när dom varit hos oss. För om Eugen var på det humöret kunde han vara ganska påfrestande. Dessutom var han Jehovas Vittne, bara det var en orsak till att mamma och han inte gick så bra ihop. Men ibland så kunde det också hända att han var på gott humör, och då var han både trevlig, rolig och lite charmig. Men det är ju aldrig ens fel att två träter. Med John var det lite annars. Nog hade han sina åsikter om saker och ting, och kunde också framhålla dom, men han hade också det typiskt Häggmarkska draget, han var snäll och rädd om folk innerst inne, så han gick inte på så hårt. Att fara till morbror Arvids i Bergnäs tyckte jag aldrig var särskilt roligt. Kanske det berodde på att dom hade ett tiotal barn från några år äldre än jag, och sen tripp trapp trull neråt, till några år yngre än jag. Jag tyckte att det var ett liv och stoj, och våldsamma lekar. Jag som var van att vara ensam. Till morbror Viktors i Västra var det roligare att fara, för dom hade en tramporgel som jag fick spela på. Men så hade dom en tillbringare i form av ett, som jag tyckte, fult ansikte som jag var rädd för. Att farfar Axel följde med till Lillberget och Swia, är väl självklart, men om han följde med till mammas syskon är jag lite mer tveksam om. Åtminstone när det gällde morbror Arvids tror jag nog att vi kände ganska lika han och jag. Både morbror Arvid och morbror Viktor dog när dom bara var dryga femtio år. Något speciellt nyårsfirande i stil med det vi har nu med raketer och "Bubbelvatten" kan jag ej dra mig till minnes, annat än de förut nämda släktkalasen, som naturligtvis sträckte sig över nyårs- och trettonhelgerna. Jag har försökt att minna upp hur vi var klädda då vi åkte på kalasen, men jag kan inte alls minnas säkert. Pappa och farfar hade väl kostymer av något slag. Att mamma var en duktig sömmerska tyder väl på att hon hade någon klänning som hon sytt själv. Jag hade nog också något som hon sytt, åtminstone när jag var barn. Tjugondag jul, eller tjugondag Knut var en historia för sig. Då skulle förståss julgranen kastas ut, om den inte hade barrat av sig alldeles innan. Då hade vi barn och ungdomar roligare när det blev kväll och riktigt mörkt. Axel brukade göra träklubbor, typ små snickarklubbor, som vi fick för att springa runt i byn och slå på knutbrädorna så att det ekade i hela byn. Det hörde till traditionen och de flesta bybor accepterade det hela, men det fanns ju dom som blev arga och kom rusande ut för att ta fast och skälla ut oss. En gård i byn var mycket spännande att slå "tjugondagknut" på. Mannen som bodde där var mycket tvär, så vi hade lagt upp en strategi, som vi använde alla år, med som han gick på varje gång. Vi delade upp oss i två lag, ett smög sig runt huset till baksidan, medan det andra laget satte igång att frenetiskt slå på knutbrädorna på framsidan. Det gick som vi räknat med: mannen kom rusande ut och skrek, svor gjorde han inte för han var religiös, och slog vilt omkring sig. Vi sprang allt vad vi orkade, i förväg hade vi sett ut reträttvägar som han inte kunde följa oss på. Samtidigt rusade det andra laget fram och började slå, då vände han om och rusade efter dom. Då var det våran tur att springa fram för att banka på knutarna. Han vände då och satte in en ny rusch efter oss. Så var det de andra lagets tur igen, och så vidare. Det höll på tills att han blev så trött att han gav upp. Ett bevis på att det var allvar visar följande episod, som hände då vi var cirka 12-13 år. En av grabbarna råkade under en rusch ramla och tappa klubban, han hann upp innan den uppretade mannen kom fram, fick tag på klubban, bröt av skaftet och slängde bitarna efter oss. Men då var vi långt borta. Gissa om vi hämnades nästa Tjugondag Knut. Vi gjorde stora kraftig klubbor med långa skaft, det var ett ohyggligt bankande och slående på hans hus. Jag minns att när vi vuxit upp och tyckte att det här med att springa runt och slå på knutarna var barnsligt och lite löjligt, så sa mamma att hon saknade klubbandet. Det hörde, som sagt, till jultraditionen att man skulle "Slå ut julen". Jag tror personligen att det var en mycket gammal tradition, liksom den att "kasta in" julklapparna. Att vi hade roligt är väl lätt att förstå, samtidigt som det var lite spännande. Det fanns ju även äldre folk som tyckte det där var roligt, och kom rusande ut och sprang efter oss, men inte kunde hålla sig för skratt, vi tyckte det var spännande och roligt. Nästa stora dag för oss barn var naturligtvis fettisdag. Då hade dom som börjat i skolan ledigt, det var den tidens sportlov. Mor Elin hade kokat knäck, och bakat semlor. Knäcken stoppade jag i en pappersstrut i fickan, och så iväg ut. Som jag minns det så var jag ute och åkte skidor hela långa dagen, kanske jag var hem och åt någon gång. Vi brukade vara i backen nedanför Stenlunds, ner mot sjön, och på en udde i närheten. Det fanns även en del andra småbackar att åka i. När vi blev lite äldre for vi till Bensberget och åkte i "Lobacken". Vi gjorde "knextar" och tävlade i hopp. Ja, det blev väl en meter eller så, men roligt var det. Naturligtvis så ramlade vi, ganska ofta faktiskt, så det är lätt att räkna ut hur knäcken i fickan i pappersstruten såg ut! Det var förståss inte bara på fettisdag som vi åkte skidor, utan så snart att vädret tillät var vi ute och "sjusse" som vi sa. Det är ju klart att backarna var små, om man jämför med dagens slalombackar, men man ska också komma ihåg den väldiga skillnaden på utrustningen. Träskidor ofta breda och tunga, i en del fall faktiskt hemgjorda. Inga bindningar, utan bara en ögla att sätta foten i. Så småningom fick jag bindningar av läder som farfar Axel gjort. Ja, så var vi förståss på träsket och åkte skridskor när det var blankis. Och det var det oftare då, åtminstone känns det det så. Mina första skridskor var en träsko som det var satt en järnskena under, dom hade liksom ett brätte fram, och var ej så lätta att åka på. Då jag var ungefär 13-14 år gammal fick jag ett par så kallade halvrör, och då var lyckan total. Tillbaka