Konsollerna "Kommer aldrig på fråga!!" Ruben Larsson suckade tyst. "Jamen, man vet aldrig när man kan behöva...", försökte han, lite stridslystet. "Aldrig, är själva ledordet!", avbröt Hustrun. "De där konsollerna, eller vad du nu vill kalla järnskrotet, har hängt på samma krok, på samma vägg, i samma snickarbod, i samma uthus sedan din farfar hängde dit dom för 70 år sen! Det där ska ALDRIG användas!" Hustruns dom var hård och Ruben, som mycket väl visste att striden redan var förlorad, ville ändå inte ge upp riktigt ännu. "Jamen, det är ju Gammel-farfar som gjort dom. Dom är ju... eh... fina?...", försökte Ruben. "Det är två böjda järnbitar..." "... bockade plattjärn...", försökte Ruben. "... rostiga och fula,", fortsatte Hustrun, "med en ståltråd som... bakvänt...snett... jag vet inte vad... hur han har tänkt... om ens det...", Hustrun vred och vände på bitarna, som om hon försökte hitta en rätsida på eländet och gav dom sedan bestämt tillbaka till Ruben. Ruben stod med järnbitarna i handen och försökte komma på nåt bra att säga, men det fanns inte, det visste han. Hustrun hade ju naturligtvis rätt, det var bara två böjda järnbitar, inget hemsmide efter Gammel-farfar, inget att spara för eftervärlden. Han suckade djupt och gick ut till släpen och kastade dom i ena hörnet. Senare den aftonen åkte de gemensamt in till det lilla samhället, som hade en kvällsöppen station för sopsortering, och ärendet var härmed avslutat. Upprustningen av uthuset fortsatte dock och efter ett par dagar hade de kommit till den del av arbete där Rubens far skulle ha sagt "Nu får vi vända spärrskaftet", dvs rensning och rivning var klart, nu skulle det skapas och byggas lite. Den ena delen efter den andra av uthuset fick en ansiktslyftning och när de kommit dit där bland annat trädgårdsredskap och diverse verktyg skulle hänga, så fann Ruben Hustrun ståendes, kikandes längs väggen. "Vad grunnar du på, gumman?", sa Ruben nyfiket. "Jo...", sa Hustrun, "... vi skulle ha haft en hylla här... precis där på väggen, ser du var jag menar? Undrar om vi inte har några konsoller ligg...." Det blev alldeles tyst, endast enstaka fågelkvitter hördes. Ruben vågade knappt andas. Att i detta läge ens antyda möjligheten till att han hade ett embryo till en begynnelse till kommentar var fel, så fel. Allt var tyst och stilla, ingen rörde sig eller sa nåt. "Jag... jag tror jag går in och... och sätter på kaffe, jag.", sa Ruben tyst och började gå mot huset. "Gör det du!", sa Hustrun en smula grumligt, och stod kvar. Ruben gick in i huset, tog av sig kepsen och bet hårt i den för att gapskrattet inte skulle höras ut på gården. Han torkade tårarna, gick fram till spisen och satte på kaffet... Tillbaka till Startsidan eller Trivialt