Tillbaka
Kattnatt
6:37!
Han stapplade yrvaket och bakfull till toan för att
lätta sig. Kvällen innan hade han varit lite
gladare än vad som var nyttigt nu, det erkände han
gärna men det är smällar man får ta.
Katten satt ute på bron och tjöt. Han spolade,
öppnade ytterdörren och katten slank in med
svansen högt hållen.
Hungrig....Katten är väl hungrig...Katten
pep...Mat...Kattmat...Luktar inget vidare....Luktar
illa...Luktar....
Han kunde i efterhand kallt konstatera att
gårdagskvällen denna morgon slank upp genom
strupen lika enkelt som den slunkit ner kvällen innan.
Han spolade och tvättade händerna och gick ut i
köket för att dricka vatten och ge katten mat.
Katten gick i åttor runt hans ben och pep
oavbrutet.
Skålen ner på golvet, katten
åt...Burken in i kylen, katten pep...Glaset på
bänken, katten åt...Ändan på en stol,
katten pep...En kort stund bara...Ska bara gnugga
ögonen......vila lite innan...
Han vaknade med ett ryck och ställde sig upp, klev
på kattens svans, katten skrek och högg till med
klorna rakt in i hans bara vader. Med en svordom slet han
loss katten med följd att tre långa sår
revs upp på baksidan av smalbenet. Han svor än en
gång bara för att det kändes så
skönt och flyttade över tyngden på det andra
benet. Det benet stod dock inte still utan började
glida längs golvet. Innan han hunnit analysera
frånvaron av fotfäste, tog tyngdlagen över
och han föll som en fura över köksstolen han
nyss sovit på. Han sträckte desperat ut en hand
och fick tag i köksduken, som revs ner och med den
följde kaffepannan som med en elegant båge
hällde ut det kaffe som fanns kvar i den och avslutade
med en perfekt trepunktslandning på hans panna
samtidigt som han med ett brak landade på rygg
på golvet.
Med kaffesump i ögonen, kaffe i örat,
blödande sår på benet, blåmärken
i såväl ryggslut som lår och en
änkestöt i armbågen stirrade han i taket och
försökte greppa vad som hänt. Han vred
på huvudet och såg på katten som med vilt
stirrande blick och uppskjuten rygg såg på honom
som om han vore ett odjur eller möjligen ett
presumitivt byte. Du skulle bara våga...
väste han till katten, som sakta smög sig
närmare, svansen gick som en sopborste. Han reste sig
med möda och under svåra stönanden,
föste undan katten, försökte överblicka
skadorna på stolen, föste undan katten, torkade
bort lite sump ur håret, föste undan katten...
men vad var det med katten? Aj! Katten hoppade upp på
stolen och började ivrigt krafsa honom bakpå
skinkorna. Kattjäv... började han
innan han vände sig om och kände längs
linningen på kalsongerna. Där fanns något
kladdigt och hårigt. Katten svepte runt honom via
bordet och måttade med alla 20 klorna efter
föremålet. Med ett vrål och en snabb
vänstersving greppade han katten i nackskinnet och
höll den på armslängds avstånd medan
han med höger hand tog fram det som fastnat bakpå
honom.
I detta läge hade hustrun vaknat av allt bullrande
och bångande och hon gick tyst ut i köket.
Där såg hon sin make, nästintill naken, med
blödande smalben och kaffesump i ansiktet, en katt i
vänster näve och en i allmänhet väldigt
död och i synnerhet märkligt tillplattad
råtta i höger näve samtidigt som han med
hög och tydlig röst inför den hängade,
men fortfarande råttjagande katten, inte bara
framkallade demoner som Hin Håle själv skulle
rädas att möta, utan också med all
önskvärd tydlighet förklarade vilka
temperaturer som råder på den plats dit katten
snart skulle förpassas!
Hustrun, som är en mycket klok och
förståndig kvinna, gick lugnt och stilla utan
kommentarer tillbaka till sovrummet, kröp ner i
sängvärmen och tänkte: Mardröm
eller skilsmässa .... hmm... innan hon
småleende somnade om.
Tillbaka
|