Tillbaka

Kattnatt

6:37!

Han stapplade yrvaket och bakfull till toan för att lätta sig. Kvällen innan hade han varit lite gladare än vad som var nyttigt nu, det erkände han gärna men det är smällar man får ta. Katten satt ute på bron och tjöt. Han spolade, öppnade ytterdörren och katten slank in med svansen högt hållen.

Hungrig....Katten är väl hungrig...Katten pep...Mat...Kattmat...Luktar inget vidare....Luktar illa...Luktar....

Han kunde i efterhand kallt konstatera att gårdagskvällen denna morgon slank upp genom strupen lika enkelt som den slunkit ner kvällen innan. Han spolade och tvättade händerna och gick ut i köket för att dricka vatten och ge katten mat. Katten gick i åttor runt hans ben och pep oavbrutet.

Skålen ner på golvet, katten åt...Burken in i kylen, katten pep...Glaset på bänken, katten åt...Ändan på en stol, katten pep...En kort stund bara...Ska bara gnugga ögonen......vila lite innan...

Han vaknade med ett ryck och ställde sig upp, klev på kattens svans, katten skrek och högg till med klorna rakt in i hans bara vader. Med en svordom slet han loss katten med följd att tre långa sår revs upp på baksidan av smalbenet. Han svor än en gång bara för att det kändes så skönt och flyttade över tyngden på det andra benet. Det benet stod dock inte still utan började glida längs golvet. Innan han hunnit analysera frånvaron av fotfäste, tog tyngdlagen över och han föll som en fura över köksstolen han nyss sovit på. Han sträckte desperat ut en hand och fick tag i köksduken, som revs ner och med den följde kaffepannan som med en elegant båge hällde ut det kaffe som fanns kvar i den och avslutade med en perfekt trepunktslandning på hans panna samtidigt som han med ett brak landade på rygg på golvet.

Med kaffesump i ögonen, kaffe i örat, blödande sår på benet, blåmärken i såväl ryggslut som lår och en änkestöt i armbågen stirrade han i taket och försökte greppa vad som hänt. Han vred på huvudet och såg på katten som med vilt stirrande blick och uppskjuten rygg såg på honom som om han vore ett odjur eller möjligen ett presumitivt byte. ”Du skulle bara våga...” väste han till katten, som sakta smög sig närmare, svansen gick som en sopborste. Han reste sig med möda och under svåra stönanden, föste undan katten, försökte överblicka skadorna på stolen, föste undan katten, torkade bort lite sump ur håret, föste undan katten... men vad var det med katten? Aj! Katten hoppade upp på stolen och började ivrigt krafsa honom bakpå skinkorna. ”Kattjäv...” började han innan han vände sig om och kände längs linningen på kalsongerna. Där fanns något kladdigt och hårigt. Katten svepte runt honom via bordet och måttade med alla 20 klorna efter föremålet. Med ett vrål och en snabb vänstersving greppade han katten i nackskinnet och höll den på armslängds avstånd medan han med höger hand tog fram det som fastnat bakpå honom.

I detta läge hade hustrun vaknat av allt bullrande och bångande och hon gick tyst ut i köket. Där såg hon sin make, nästintill naken, med blödande smalben och kaffesump i ansiktet, en katt i vänster näve och en i allmänhet väldigt död och i synnerhet märkligt tillplattad råtta i höger näve samtidigt som han med hög och tydlig röst inför den hängade, men fortfarande råttjagande katten, inte bara framkallade demoner som Hin Håle själv skulle rädas att möta, utan också med all önskvärd tydlighet förklarade vilka temperaturer som råder på den plats dit katten snart skulle förpassas!

Hustrun, som är en mycket klok och förståndig kvinna, gick lugnt och stilla utan kommentarer tillbaka till sovrummet, kröp ner i sängvärmen och tänkte: ”Mardröm eller skilsmässa .... hmm...” innan hon småleende somnade om.

Tillbaka