Tillbaka Gåvan Skratten klingade mellan borden på krogen, en helt vanlig krog, i en helt vanlig stad, i ett helt vanligt land. Sällskapet satt hopträngda runt ett litet bord där de försökte få plats med sina glas. De var arbetskamrater, jobbade på samma ekonomiavdelning i ett av stadens större företag, och detta var deras sedvanliga fredagsöl innan hemfärden för helg. Särskilt Annika var högljudd, dock inte bara av alkoholens påverkan utan också av en speciell anledning. - Jodå, jag lovar, sade hon. Jag skulle närsomhelst kunna avsäga mig mänskligt sällskap. Det skulle vara SÅ SKÖNT att få vara ifred och slippa anpassa sig och jämka till sig och ta hänsyn och hålla på. Gänget runt bordet skrattade än en gång högt och hjärtligt åt hennes försäkran. Ett flertal förslag på saker hon skulle sakna, sex, kortspel, fotmassage, viftade Annika bara bort med ett leende. I ögonvrån såg hon hur en kille satt vid bordet bredvid och uppenbarligen lyssnade på deras samtal. Av någon anledning kunde hon inte låta bli att vända sig om och dra in honom i konversationen. - Du då? Vad tror du om mitt val? Helt fri från mänsklig kontakt, vore det nåt för dig? - Det har varit för mycket av den varan för mig, mumlade han - Va? Va sa du? frågade Annika som inte hört hans ord genom sorlet. - Nej… nej inget. Det var inget. Han såg upp från sitt glas och såg henne i ögonen. Annika kände hur hon formligen drunknade i hans blick men istället för den där vanliga sprittande känslan i ljumsken fick hon kårar längs ryggen. Vem var han? Hon försökte utröna hans ålder, kände hon igen honom, hade de setts förut? Nej, han var en främling för henne. - Nå? - Vaddå nå? Han såg frågande på henne - Vad tycker du om min ide att bli ensam i hela världen? - Jag tycker du ska vara försiktig med vad du önskar. Annika såg en plötslig glimt i hans ögon, en glimt av skräck, rädsla, ångest men också en enorm leda och trötthet. - Vem är du, egentligen? sa hon och vände sin stol mot hans bord för att höra bättre. Han stirrade ner i sitt glas och tycktes försvinna långt bort i sina egna tankar, nästan som om han glömde bort att hon fanns där. - Vem jag är?, sa han tyst. Jag är den som aldrig kommer fram. - Va? Vaddå aldrig kommer fram? Vad menar du? - Är du säker på din önskan? Annika såg på honom och försökte förstå. - Ja, jag är rätt säker. - Rätt säker duger inte! Är du säker eller inte? - Duger inte? Vad menar du? Annika kände hur hon började ilskna till. Klart jag är säker! Jag är så innerligen less på alla människor runt om mig som alltid pockar på uppmärksamhet och kräver ömhet och prestation hela tiden så om jag blev ensam kvar på jorden skulle jag dansa av glädje och skatta mig lycklig. Kunde du vara där skulle du höra mitt skratt eka mellan dom tomma husen och jag skulle vara LYCKLIG! Duger det? Han tittade äntligen upp och såg henne i ögonen. Denna gång var blicken tom, innehållslös men hans ansikte var sorgset och grått. - Ja, det duger men jag måste fråga dig en gång till: Är du helt säker på din önskan? - Ja, säger jag ju! Klart jag är! Vafan är det med dig, är du full eller? - För tredje och sista gången: Annika Karolina Larsson, är du helt säker på att det är så du vill fortsätta ditt liv? - Ja, ... men... vad… hur... va? - Må det då bli så. Han lade sin hand på hennes och hon kände hur det kittlade till i hennes hand. Han ställde sig plötsligt upp, bordet gungade till och hans glas välte ut. Han såg ner på Annika och hon kände än en gång hur ryggen korvade ihop sig. Han vände sig för att gå. - Nej, vänta! Hur... hur vet du mitt namn? Vem är du? Svara! Annika reste sig, som för att följa efter honom. Det blev alldeles tyst på krogen, alla vände sig mot de två som stod där mitt på golvet. Man anade ett gräl, ett kärleksgnabb, en scen. Vem skulle först ge med sig? Skulle han lämna henne eller? - Vem är du?, sa hon igen, lite lugnare. Säg mig åtminstone ditt namn. - Det viktiga är inte VEM jag är utan det är VAD jag är som betyder något. Men om du vill veta mitt namn så heter jag… Nils. Han gick med raska steg ut från krogen och försvann utom synhåll på ett ögonblick. Annika stod kvar och försökte samla tankarna men allt bara snurrade runt i hennes huvud och hon började känna sig riktigt illamående, dessutom kliade det på hennes hand, samma hand som nyss varit i hans hand, i Nils hand. - Jag måste på toa, mumlade hon och lämnade det tysta sällskapet utan en blick. Hon hann knappt fram till toaletten förrän hon tvingades att kasta upp. Spyorna låg som en filtmatta på golvet och hon gled tyst in i ett av båsen och hoppades att ingen skulle komma in medan hon var kvar. Hon satte sig för att kissa då plötsligt allt började snurra igen men den här gången kändes det så verkligt. Det var som om jorden snurrade på riktigt. Hon kunde inte hålla sig kvar på toalettstolen utan gled sakta och okontrollerat ner från den och hamnade med fötterna uppefter väggen, som om hon legat i en gigantisk centrifug. Hon skrek! Allt fortare snurrade det och nu kände hon hur det blev allt svårare att andas. Trycket över bröstkorgen blev tyngre och tyngre. Hon skrek och vrålade på hjälp, på nåd, om död, om ett slut, hon skrek efter Nils… Hon kippade efter luft men insåg det meningslösa i det och gav till slut efter för allt och lät medvetandet glida bort i mörkret. Äntligen över, var hennes sista tanke innan allt blev svart och tyst omkring henne. ---ooo--- Golvtrasa. Ordet irrade runt i hennes hjärna och sökte desperat efter fotfäste men fann det ingenstans. Långsamt öppnade hon ögonen och funderade en kort stund på var hon var och varför ordet golvtrasa ekade i hennes skalle. Hon satt på golvet inne i ett av båsen på damtoaletten på en av stadens enklare men populära krogar. Det luktade urin och spya och hon var inte särdeles sugen på att ta reda på om det var hennes eller någon annans. Hon ställde sig upp och började gå, snirklandes fram mellan spyor, trasiga speglar och utvräkta sopkorgar, ut mot krogen och en snabb hemfärd. Taxi borde gå hitta nu, tyckte hon och och öppnade dörren ut till krogen. Där var det förvånansvärt tyst, tyckte hon till en början men efter bara ett par sekunder märkte hon att anledningen till detta var att krogen var tom på folk. -Hur länge har jag sovit egentligen? Hallå?! Jag är här nu! Släpp ut mig! Ropet ekade ensamt mellan de tomma borden. Hon gick mot entrédörren och tänkte om inte annat bryta sig ut. Annika stannade förvånat och stirrade på den vidöppna dörren. Inte en människa inne på krogen men dörren på vid gavel. Vad är det här? Hon gick ut genom dörren och såg hur bilar stod kors och tvärs, som om dom kastats runt av en… en… Virvelvind!! Det måste ha varit en tromb här och… det var därför jag snurrade så och…men toan… huset…Annika såg sig skräckslaget omkring men kunde inte se en enda människa i närheten. Plötsligt, som om någon vridit om en strömbrytare, föll alla minnen på plats och hon kom ihåg gänget, ölen, stojet, skämten men också samtalet och... Nils!! Hon sprang, vilt rusande styrde hon stegen hemåt. På mindre än en kvart var hon vid sitt hus, rusade uppför trapporna, kastade sig in i lägenheten och slängde igen dörren efter sig. Låste med alla låsen. Sprang runt i lägenheten och drog ned för alla fönster och satte sig till sist i soffan med benen uppdragna till hakan. Hon darrade. Hon frös. Hon svettades. Hon var skräckslagen men visste inte varför. Hennes blick föll på en röd konferensmapp som låg på hennes soffbord. Hon stirrade på den, tvekade att röra den av rädsla för vad som dolde sig därinne, men blev till slut tvungen att ta upp den. Den var alldeles ny, rosenröd till färgen, med en dragkedja runt tre av sidorna. Inom sig visste Annika att hon, när hon förr eller senare öppnade den, skulle få de svar hon sökte men hon tvekade ändå. Hon ville inte veta vad som fanns där, hon ville inte veta… Hon drog upp dragkedjan och vek upp mappen. Därinne låg ett papper, ett brev, ett handskrivet brev. "Till Dig. Att du läser detta nu innebär att jag har fått överlämna Gåvan till dig. Jag skrev detta brev för många år sedan och nu har jag fått min välsignelse att lämna ifrån mig det. Det smärtar mig att jag inte kunde berätta mer om vad som skulle hända men tyvärr så fungerar det så. Vi kan inte föra kunskapen vidare förrän Gåvan är överlämnad. Jag vill bara helt kort berätta min historia. För många många år sen, men ändå bara fem, levde jag med min älskade i … ja det är inte viktigt var vi bodde. Vi älskade varandra som bara två unga människor kan. De senaste åren hade varit underbara och vi hade börjat planera ett eget hus och barn. Jag satt i en park med en kompis och berättade hur lycklig jag var och jag utbrast mitt i alltihop att "De senaste fem åren har varit det lyckligaste i mitt liv! Finge jag välja skulle jag leva om dessa fem år för evigt!" En gammal kvinna stannade till och frågade om jag var säker. Tre gånger bedyrade jag min lycka i att få leva fem år om och om igen, bara det var dessa fem år. Plötsligt blev det oväder och jag fångades av en tromb och slungades iväg från parken. Det var i alla fall vad jag trodde. Sen upptäckte jag att jag var fem år tillbaka i tiden, till den tid då min flickvän och jag just hade blivit ett par och flyttat ihop. Min förvåning blev inte mindre när jag slutligen förstod att jag skulle få leva om de sista fem åren av mitt liv. Mer förvirrat blev allt av att jag visste att jag flyttat i tid men ingen annan. Min kropp, mina vänner, min familj, staden, landet ja, hela världen blev fem år yngre i ett svep. Allt - utom mitt minne. För att göra en lång historia kort så kan jag bara säga att allt inte blev lika lyckligt denna andra gång. Vetskapen om vad som skulle ske gjorde mig spänd och nervös, de gräl vi hade, våra motgångar, som lyckan så påpassligt raderat ur mitt minne gick inte att undvika hur mycket jag än försökte. De fem åren gick och jag kastades tillbaka igen och allt började om från början. För varje resa (ja, jag kallar dom så, mina tidsresor) blev vårt förhållande allt sämre och kortare ända tills den dag jag insåg att jag plågade henne minst med att göra slut på en gång. Hur många resor jag gjort vet jag inte, jag tappade räkningen för många gånger sedan. En gång försökte jag ta mitt liv men det enda det resulterade i var att jag låg som död resterande tid innan jag sveptes tillbaka igen. Minnet av det är ett av många jag försöker förtränga. Dock lever varje sekund, varje minut kvar i mitt minne av varje enskild resa jag gjort. Enligt någon slags matematik så borde jag vara flera hundra år gammal men allt detta hände ju i din värld för bara några år sen. Sanningen är ju att jag aldrig blir mer än fem år äldre innan jag reser tillbaka igen. Nu, tack vare dig, kan jag äntligen bryta den onda cirkeln och fortsätta mitt liv, så gott det går. Jag vet inte vem du är, vad du önskar eller ens om du är vid liv och kan läsa detta, men nu vet du i alla fall vad som hänt dig. Din enda chans att komma ur din önskan är att hitta någon som ur djupet av sitt hjärta, heligt och sanningsenligt, önskar sig något. Finner du honom eller henne så ställer du frågan tre gånger och överlämnar gåvan. Jag vet inte vad mer jag kan säga... Annika lade långsamt ner brevet på bordet. Hon kikade i mappen fann där en lista på namn. Hon förstod att detta var listan över de som hade haft gåvan fram till henne. Listan bestod av flera hundra namn, både män och kvinnor. Hon försökte se om nåt av namnen var ett känt namn men inget namn sade henne någonting. Det var bara ett namn hon kände igen. Längst ner stod det Nils Göransson. Annika lade tillbaka bägge papperen i mappen och ställde sig upp, såg sig omkring och kände hur svetten bröt fram under armarna när den plågsamma sanningen gick upp för henne. Hon såg brevet klart och tydligt framför sig. "Din enda chans att komma ur.... hitta någon som önskar sig...." Annika skrattade. Högre och gällare. Hon hade önskat sig en planet alldeles för sig själv. Skrattet ekade mellan de tomma husen. Vem skulle hon byta med.... Marcus Auster   Tillbaka