Tillbaka
Förrådet
I flera år hade hustrun påmint honom om
behovet av en rejäl genomgång och utrensning av
förrådet och han hade till slut fallit till
föga och lovat gå igenom sakerna som låg
stapplade i kartonger och påsar. Förrådet
var av enkel friggebodtyp och hade blivit byggt för
många år sen för att skapa utrymme för
"barnens saker" då de blivit stora och av någon
anledning saknade plats för alla prylar som "bara inte
FÅR kastas bort, hör ni det?!!?". En spontan
genomgång av grejorna, och en mycket teoretisk
sådan då han gjorde den från
favoritfotöljen, gav ett resultat av cirka 80 %
återvunnen yta i förrådet. Resten skulle
bort, beslöt han, då det rörde sig om gamla
saker som ingen hade någon som helst nytta av
nuförtiden.
En lämplig semestervecka bokades och arbetet
påbörjades. De första lådorna var av
enkel karaktär då de rätt nyligen
ställts dit. "Det här ska ju vara kvar, det var ju
därför vi bar hit det", tänkte mannen och
ställde allt åt sidan. Sen blev det lite
svårare för han mindes inte riktigt vad som var i
lådorna utan blev tvungen öppna dom för att
kunna värdera innehållet.
Nämen! Där var ju den där boken! Kolla,
skridskorna från pappas barndom!! Dom ska ju vara
kvar. Skolböcker... dom kan man väl... vänta
lite... Hmmm, äldsta dotterns avhandling från
universitetet kanske man skulle spara. Rätt vad det
är ska den publiceras för att hon blivit
berömd.... tja ... någonting och... men där
ligger ju mina gamla dagböcker! Nå, den där
kartongen får vi ta beslut om senare.
Dag efter dag tillbringade han ute vid
förrådet, tyst påhejad av en belåten
hustru som såg hur två högar växte
fram på gården, en stor och en liten. Mot slutet
av veckan blev dock mannen en smula tystlåten och
tillbakadragen, rent av fundersam såg han ut. Hustrun
försökte föra utrensningen på tal men
möttes bara av ett otydligt mummel eller ren tystnad.
Hon förstod att slängandet var ett litet trauma
för maken och behöll därför lugnet och
lät honom vara ifred med sitt värv. Det enda han
pratade om var behovet av en rätt stor släp efter
helgen då "problemet med urrensningen skulle
lösas mer permanent", som han uttryckte det. Hustrun
funderade en stund på ordvalet men lät det hela
bero då hon med egna ögon såg att
förrådet i stort sett skulle bli tomt.
Måndagen kom och mannen åkte till stan
för att hämta en stor släp för att
forsla bort alla onödiga lådor. Själv skulle
hon bort ett några dagar för att hjälpa sin
gamla far med storstädningen. Hon kunde knappt
bärga sig inför det tomma förråd som
skulle visas upp vid hennes hemkomst och alla de lådor
inifrån huset som skulle kunna bäras ut till gagn
för nya inköp.
Fyra dagar senare kom hon hem och fann till sin
förvåning att gårdens förråd
helt plötsligt var två till antalet. Maken satt i
solstolen utanför förråden och drack en
öl, med ett märkvärdigt belåtet och
snudd på välmående leende på
läpparna. Hustrun sade ingenting utan gick fram till
det gamla förrådet och tittade in. Där stod
allt som det stått de senaste åren, till synes
orört trots att hon mycket väl visste att varenda
kartong varit ut och öppnats.
Det nya förrådet däremot var tomt,
sånär som på en liten låda som stod
på en ny hylla i ena hörnet. På makens
uppmaning öppnade hon den och fann där sin gamla
brudkrona, vackert inlindad i silkespapper, tillsammans med
den sedan länge torkade och mycket sköra
brudbuketten. En våg av minnen och känslor
sköljde över henne och tårarna kunde inte
hållas tillbaka.
"Sådär kände jag inför varje
låda jag öppnade.", sade maken. "Varför
måste man kasta bort det som varit för att ta
hand om framtiden? Livet tar ju inte slut bara för att
barnen flyttat. Detta nya förråd är
vårt förråd, vårt liv. Vårt nya
liv. Det här ska vi fylla med våra nya
minnen.".
Resten av sommaren satt de många kvällar,
ovanligt många kvällar, i varsin solstol
framför förråden och bara njöt av
vädret och den goda drinken.
Och livet gick långsamt vidare...
Marcus Auster
Tillbaka
|