Tillbaka

Förrådet

I flera år hade hustrun påmint honom om behovet av en rejäl genomgång och utrensning av förrådet och han hade till slut fallit till föga och lovat gå igenom sakerna som låg stapplade i kartonger och påsar. Förrådet var av enkel friggebodtyp och hade blivit byggt för många år sen för att skapa utrymme för "barnens saker" då de blivit stora och av någon anledning saknade plats för alla prylar som "bara inte FÅR kastas bort, hör ni det?!!?". En spontan genomgång av grejorna, och en mycket teoretisk sådan då han gjorde den från favoritfotöljen, gav ett resultat av cirka 80 % återvunnen yta i förrådet. Resten skulle bort, beslöt han, då det rörde sig om gamla saker som ingen hade någon som helst nytta av nuförtiden.

En lämplig semestervecka bokades och arbetet påbörjades. De första lådorna var av enkel karaktär då de rätt nyligen ställts dit. "Det här ska ju vara kvar, det var ju därför vi bar hit det", tänkte mannen och ställde allt åt sidan. Sen blev det lite svårare för han mindes inte riktigt vad som var i lådorna utan blev tvungen öppna dom för att kunna värdera innehållet.

Nämen! Där var ju den där boken! Kolla, skridskorna från pappas barndom!! Dom ska ju vara kvar. Skolböcker... dom kan man väl... vänta lite... Hmmm, äldsta dotterns avhandling från universitetet kanske man skulle spara. Rätt vad det är ska den publiceras för att hon blivit berömd.... tja ... någonting och... men där ligger ju mina gamla dagböcker! Nå, den där kartongen får vi ta beslut om senare.

Dag efter dag tillbringade han ute vid förrådet, tyst påhejad av en belåten hustru som såg hur två högar växte fram på gården, en stor och en liten. Mot slutet av veckan blev dock mannen en smula tystlåten och tillbakadragen, rent av fundersam såg han ut. Hustrun försökte föra utrensningen på tal men möttes bara av ett otydligt mummel eller ren tystnad. Hon förstod att slängandet var ett litet trauma för maken och behöll därför lugnet och lät honom vara ifred med sitt värv. Det enda han pratade om var behovet av en rätt stor släp efter helgen då "problemet med urrensningen skulle lösas mer permanent", som han uttryckte det. Hustrun funderade en stund på ordvalet men lät det hela bero då hon med egna ögon såg att förrådet i stort sett skulle bli tomt.

Måndagen kom och mannen åkte till stan för att hämta en stor släp för att forsla bort alla onödiga lådor. Själv skulle hon bort ett några dagar för att hjälpa sin gamla far med storstädningen. Hon kunde knappt bärga sig inför det tomma förråd som skulle visas upp vid hennes hemkomst och alla de lådor inifrån huset som skulle kunna bäras ut till gagn för nya inköp.

Fyra dagar senare kom hon hem och fann till sin förvåning att gårdens förråd helt plötsligt var två till antalet. Maken satt i solstolen utanför förråden och drack en öl, med ett märkvärdigt belåtet och snudd på välmående leende på läpparna. Hustrun sade ingenting utan gick fram till det gamla förrådet och tittade in. Där stod allt som det stått de senaste åren, till synes orört trots att hon mycket väl visste att varenda kartong varit ut och öppnats.

Det nya förrådet däremot var tomt, sånär som på en liten låda som stod på en ny hylla i ena hörnet. På makens uppmaning öppnade hon den och fann där sin gamla brudkrona, vackert inlindad i silkespapper, tillsammans med den sedan länge torkade och mycket sköra brudbuketten. En våg av minnen och känslor sköljde över henne och tårarna kunde inte hållas tillbaka.

"Sådär kände jag inför varje låda jag öppnade.", sade maken. "Varför måste man kasta bort det som varit för att ta hand om framtiden? Livet tar ju inte slut bara för att barnen flyttat. Detta nya förråd är vårt förråd, vårt liv. Vårt nya liv. Det här ska vi fylla med våra nya minnen.".

Resten av sommaren satt de många kvällar, ovanligt många kvällar, i varsin solstol framför förråden och bara njöt av vädret och den goda drinken.

Och livet gick långsamt vidare...

Marcus Auster

 

Tillbaka