Tillbaka Tonårsdotter Att ha en tonårsdotter är att ha en varelse mitt ibland sig som man aldrig lär känna men som ändå är så enkel och förutsägbar. Ta bara det här med frågor och svar. Ställer man en fråga får man ALDRIG ett rakt svar utan i bästa fall ett "Hurså?" följt av en frågande blick. Ibland blir det rent av roliga dialoger. Faderen: (nyfiket) "Har du köpt ett nytt dataspel?" Dottern: (misstänksamt undrande)"Hurså?" Eller: Faderen: (försök till social konversation) "Har det varit bra i skolan idag?" Dottern: (frånvarande) "Typ." Eller: Faderen: (vardagligt uttråkad)"Är det nån som har nåt tips på middag i morron?" Dottern: (med en antydan till nyfikenhet)"Hurså?" Det handlar alltså hela tiden om att släppa ifrån sig så lite information som möjligt utan att egentligen säga nåt alls. Nej, för min del måste jag alltid förbereda frågandet minutiöst och i flera steg. Frågan om dataspelet skulle alltså ha gått till så här: Jag hittar kvittot på bordet som talar om för mig att någon köpt ett nytt dataspel. Då den yngre tonårsdottern sitter vid datorn med ett, för mig, nytt spel så måste jag hejda mig, inte gå fram och ställa en direkt fråga utan mer nåt i stil med: "Ett kvitto. På ett spel. Jasså, nån har handlat ett spel...." Eller nåt. Varpå det svar man får till 99% säkerhet blir: "Asså farsan, du behöver inte krångla till det du kan väl bara fråga...*suck*... gu' så jobbi' du är..." Men visst, de ÄR söta. Särskilt när de sover, sådär framemot 3-tiden på eftermiddagen då man börja undra var de är, om de överhuvudtaget lever, och kikar in genom deras dörr för att hitta ett bylte av täcke, kuddar och gosedjur som ligger i en stor hopknölad hög mitt på sängen. Att man ser dom beror enbart på att solen just då kikar fram genom persiennen så att man anar en fot bland tygbyltet i det annars kolsvart målade rummet. Kolsvart ja, glöm drömmen om en vitklädd avslutningflicka. Nej, svart ska det vara, och då menar jag SVART. Svart klänning, svart topp, svarta stormaskiga nätstrumpor och gärna svarta armbågslånga näthandskar också. Sa jag att makeupen är svart? Sen står dom där, alla dessa vitklädda änglar som ser ut som små keruber och mitt ibland dem finns hon, min dotter som en svart fallen ängel mitt ibland Vår Herres små skötebarn, sticker ut som en maskros mitt på en grön gräsmatta. Men det är just i detta ögonblick, när man ser denna tuffa, hårda till synes kallhammrade 16-åring, som man till fullo inser hur gränslöst mycket man älskar henne!!   Marcus Auster   Tillbaka